hemlängtan
Imorse när jag vaknade upp kändes det ganska bra. Hade någon konstig känsla men förstökte att knuffa undan den. Efter att jag ätit frukost lite halvt med familjen och börjat med mina sysslor kände jag känslobomben. Tog mig upp på mitt rum och tankarna surrar på tok för mycket. Jag längtar hem och gråter så fort jag inte är sysselsatt eller får tid att tänka. Det är knappt så jag kan se tangenterna på grund utav alla tårar som nu forsar och näsan som bara rinner. Det är sjukligt vad ont det kan göra att sakna alla trygga själar där hemma. Samtidigt har jag det bra här. Jag trivs, tror jag.
Det förvådnar mig även hur mycket tårar man har. Dagen jag åkte hemifrån grät jag hela dagen. Hela dagen konstant. Trodde garanterat att tårarna skulle vara slut efter det, men tydligen inte. Jag vill vara så mycket starkare än vad jag känner mig just nu. Jag vill kunna känna mig rakryggad, behövd, stolt och stor på joden. Jag känner mig totalt tvärt om. Liten som en myra och mesta dels ivägen.
Min familj här i England bryr sig om mig, det gör de. Men de är inte som hemma. Jag antar att jag saknar det lätta och de rutier som fanns hemma. Här är allt nytt och jag står med bara fötter på backen. Jag var förberedd på att det skulle bli tufft, men såhär tufft hade jag nog aldrig förväntat mig. Innan jag åkte kändes 4 månader som ingen match, nu känns de som en evighet. Ärligt talat räknar jag ner dagarna tills jag sitter på flyget hem igen. Det är hemskt att det här ska behövas för att man verkligen ska börja inse vad man har hemma och var mycket man uppskattar det. Men nu har jag verkligen insett och jag saknar det mer än någonsin. Har väl egentligen bara en sak till att säga och det är att den här känslan tar död på mig!
Over and out!
Kommentarer
Trackback
