Jag älskade verkligen livet i England och alla de underbara tjejer jag hann träffa där borta. Men syket når till en viss gräns. När man inte får stöd eller förtroende utav den familj man kastas in i utan att aldrig ha träffat de innan, är väldigt påfrestande. Att leva med främmande människor i framför allt ett land med en helt annan kultur och inte ens tala om en helt annan barnuppfostran är inte det lättaste jag gjort i mitt liv. Tillslut kände jag att mitt sätt som person och familjens sätt var för olika. Kontrakt och löften bröts hit och dit och det plusades på mer och mer efter hand. Tillslut såpass mycket att jag kände att jag inte fick ut någonting utav det som var överenskommet när jag skulle ta mig dit. Att känna sig så nedtryckt och ivägen i en främmande familj och samtidigt ha en sådan hemlängtan, klarar varken jag eller min kropp av. Jag känner mig många gånger misslyckad, feg och besviken. Men utav dessa anledningar tog jag beslut att åka hem igen.

Jag saknar England i sig hela tiden. Nu sitter jag här arbetslös och något otroligt rastlös. Det kryper i hela kroppen och det är inte långt ifrån att jag klättrar på väggarna. Jag har all tid i världen just förtillfället och det betyder att jag tänker mer än någonsin. Att komma tillbaka till lilla Kristinehamn igen har gett mig en helt annan syn på livet, nära och kära, familj och framför allt staden i sig. Jag uppskattar allt så otroligt mycket mer innan jag åkte iväg. Här är mitt hem, hit kan jag alltid återvända och kalla det för mitt hem. Vad som än kommer att hända mig i framtiden har jag alltid lilla Kristinehamn att återvända till, och det känns både tryggt och skönt.